Någonstans i parken gick en susning genom trädkronorna och en ljus fågel tog sikte på skyn. Där kunde den spana över de väldeliga ägorna som en gång omfattat större delen av Bromma och Essingeöarna. Greve Torstensons renässansslott hade förvandlats till ett i italiensk empirstil. Nu tronade baron Åkerhielm vid sitt snirkligt utformade skrivbord, här på Ulvsunda slott. Han ger ett resligt intryck, med grånat yvigt hår och oroliga ögon där han sitter med fjäderpennan i sin hand. Med ett förflutet i Paris, S:t Petersburg och Wien kanske han hade sina skäl, som statsminister - i ett allt oroligare läge med Norge – fick han säkert fler.


Året var 1891 och statsministern hade knappt nio år kvar att leva. Kanske anade han, utan att säkert veta, att han skulle bli den siste av ätten Åkerhielm att bo på slottet. Efter hans frånfälle gled den ståtliga egendomen ur de privata ägandets händer och in i Stockholms Stad. Markerna delades upp och snart fick Ulvsunda se sig krympa till en parentes av vad det en gång varit. Där kunde historien ha slutat, men samma år stannade också ett annat hjärta – Abraham Pihls. Abraham var ingen mindre än traktens knekt, som sådan bodde han i vad som nu kallas Dragontorpet. Ett litet hus med anor från 1700-talet och som ännu ligger kvar i korsningen Gustav IIIs väg och Abrahamsbergsvägen. Men det var inte där hans dagar rann ut. Nej, av baron Åkerhielm fick han ett stycke jord där han kom att uppföra en vit tegelbyggnad. Vad den byggnaden fick för namn kan ni säkert gissa? Abrahamsberg, så klart.


Nu kom en tid av vila, Stockholms Stad hade ingen brådska att nyttja sin nya mark. Åkrarna fortsatte skänka säd och färg åt sin omgivning, bara en mindre del blev till koloniområden. Kanske att en del stockholmsbarn kom hit om sommaren, ”sommarbarn” blev ju trots allt ett uttryck i det 1930-tal vi nu äntrade. Tanken, att barnen skulle få ljus och frisk luft, smittade av sig också på bostadsbyggandet. 1937 stadsplanerades Abrahamsberg och de gula trevåningshusen ploppade upp som svampar ur jorden. Till skillnad från förr så gjordes husen nu smala och fristående så varje lägenhet skulle få gott om luft och ljus. Helst skulle parker blomma upp bredvid och skapa något av en lummig känsla. Den gula staden, Abrahamsberg, hade fötts.


Kanske var det vad herrarna Ranft och Thunvall tänkte när de tog de första spadtagen till vad som skulle bli just vårt gula hus, i mitten av 1940-talet. Kanske var det något helt annat, för historien – även bortom Åkerhielm och Pihl – bjuder verkligen in till reflektion. Här har ju människor funnits i över tusen år. Vid sjön, bortom vägen, vilar själarna i sin skeppsgrav och uppe i backen tronar Bromma kyrka – en av Stockholms äldsta byggnader. Men det ska också sägas, byggmästare Ranft och arkitekt Thunvall kan ju också ha blivit störda av något helt annat. En kväll, om det nu inte var natt, slog Hesa Fredrik larm – den siren som då varnade för luftangrepp. Stridsflyg från Sovjetunionen smekte vår kungliga huvudstad och smällde till med bomber som ödelade delar av Eriksdal liksom ett pumphus i Årsta. Pumphuset flyttades, för övrigt, senare och kallades därefter Ryssmällen.


Hemma på vår gata bedömdes läget mindre kritiskt, krig eller ej. Hus skulle byggas och två hade ju redan påbörjats, vårt och det östra. 1946 stod också det västra klart och Registervägen hade fått tre syskon. Men trots att husen är lika till det yttre så har de alla olika arkitekter och byggmästare, vilket också kan ses vid en närmare titt. Mest kanske västhuset står ut, med sitt burspråk och större trappuppgångar. Men det var faktiskt vårt som först blev en bostadsrättsförening, året var 1979 och det skulle dröja 23 år innan östhuset följde efter. Först 2001 var också västhuset en egen förening och även om vi fortsätter var och en för sig så bär vi namn som klingar släktlikt; Diariet 6, Diariet 5 och Registret.